SAMARBETET MED ILHAN KOMAN (kort-kort) Utkast 7 05-05-30

Jag har haft glädjen att få ta del i Ilhan Komans sista 26 levnadsår. Vi träffades i början av 1961, strax efter jag kom till Sverige. Ilhan hade kommit 2 år tidigare och hade dess för innan hunnit skaffa sig ett namn på kontinenten, jag hade ett fåtal år bakom mig som en ung arkitekt.

I omständigheterna kring att leva i ett nytt land, i våra ursprung, lika så i våra mentala och kulturella referenser, fanns en hel del gemensamma grunder som lätt ledde till ett intresse- gemenskap som blev upphovet till en samexistens och vänskap som varade 26 år.

Under en begränsad tidsperiod från början till mitten av 70 talet arbetade vi med ett antal projekt till allmänna tävlingar för utsmyckning av diverse offentliga platser, som den tiden förekom ganska ofta.

Dessa arbeten kom till främst av två anledningar.

För det första, vi båda två, var för sig, råkade fatta likartade beslut samtidigt, över vår egen tillvaro. Ilhan var innerligt trött på att bygga modeller åt arkitektkontor och han, antar jag, befann sig i en utvecklingsfas och hävdade att han hade svårt att få ur sig saker. Denna utvecklingsfas kanske berodde på ytterligare en omständighet. Han som en rebellisk modernist, och som tidigare vägrat teckna croquis i protest, hade nu bosatt sig i ett land och började undervisa vid en konstskola där värderingarna i konst, i hög grad levde kvar i den akademiska traditionen som han tidigare hade tagit avstånd från.

Jag i min tur också var trött på att vara anställd på arkitektkontor, och att finna mig i att medverka i en då allmänt rådande arkitektur uppfattning som jag ofta fann alltför godtycklig. Jag bestämde mig för att sluta att vara anställd och pröva mina egna vingar.

Inför den nya fasen i tillvaron, efter mer än tio års levnad i Stockholm levde vi båda ännu med en gnagande känsla av utanförskap. I det samhälle vi levde i, hade ingen av oss den navelsträng som gav oss den näring nödvändig för individens insikt i sitt självberättigande, i form av socialt stöd och trygghet. Vi sökte stärkt social identitet och erkännande. Vi kunde upprätthålla och bygga på vår självkänsla endast på egen hand och genom arbete.

För det andra - behövde vi pengar för vår överlevnad.

Vårt samarbete var en naturlig förlängning av allt annat arbete vi ständigt var sysselsatta med: bygga om –och till Hulda, gamla trä skutan i vilken Komans hade sin bostad, göra ritningar till diverse av Ilhans skulpturer, laga mannagryn halva eller annat efter en impuls mitt i natten, med mera. Det är just glädjen i arbetet och livet omkring det, jag mins tydligast från samarbetet med Ilhan.

Våra arbeten föregicks inte med någon överlagd förberedelse, värd att uppfattas som ett avsiktligt försök till att metodiskt pröva förutsättningarna till en syntes mellan våra respektive discipliner. Det var kampen för tillvaron och de alltid knappa resurserna som fick oss alltid prioritera den funktionella intelligensen i våra lösningar, och den intuitiva skönhetsupplevelsen framför en påhängd estetik. Det som vi gjorde tillsammans skall snarare uppfattas som ett mellanspel i våra egna verksamheter. Jag önskar att vi hade möjlighet att pröva en mera djupgående syntes mellan de två konstgrenarna arkitektur och skulptur. Ingen av oss fick någonsin ett för detta ändamål lämpligt uppdrag.

Vi hade likartade syn på konsten och arbetet. Den gemensamma basen vi stod på i korthet var som följande.

Vi hade lätt att kommunicera. Det var behagligt att samarbeta med Ilhan eftersom vi inte behövde göra långa utläggningar för att förklara sakernas ordning för varandra. Ofta det räckte med en enkel bekräftelse eller avslag för att komma överens om en idés konceptuella giltighet och kvalité i sammanhanget. Detta berodde inte enbart på den kulturella grund som vi båda härstammade från och de referenser vi däri använde oss ut av, utan också på våra likartade sätt att förhålla oss till konsten och till våra egna, respektive varandras discipliner i allmänhet och till arbetet i synnerhet.

Hur vi såg på skulptur och arkitektur. Arkitektur i allra högsta grad förutsätter hos sin utövare, förmågan att kunna förnimma rummet inifrån. I den moderna arkitekturen är den yttre gestalten en konsekvens av den inre ordningen. För en skulptör förhåller det sig ofta annorlunda. Av egen erfarenhet som arkitekt är jag väl medveten om svårigheterna i att samarbeta med skulptörer i allmänhet. Detta antar jag beror på det kulturarv som i den västerländska konsten okritiskt ärvts från antikens Grekland, nämligen att förhålla sig till omvärlden genom att betrakta den på avstånd, utifrån. Herbert Read skriver ännu år1976 i sin bok ” A Concise History of Modern Sculpture”, att bildkonstnären Pollock kan väl ha rätt i det han säger att han målar sina tavlor inifrån, men en skulptör är tvungen att hålla sig utanför sitt verk.

Orienten till motsats, söker förståelsen av omvärlden genom att ställa sig in i den.

Ilhan vid sidan om sin västerländska kulturinriktning odlade även sitt osmanska orientaliska arv. Han var dessutom en byggare. Hans skulpturer, speciellt från hans järnperiod var resultatet av en process av byggande, bit för bit, där mellanrummet, ihåligheten mellan bitarna är lika viktig som materiellt närvaro. Han hade den, inte alla skulptörer tillskänkta förmågan att kunna vandra likväl innanför som utanför sina verk.

Därför hörde Ilhan till de ytterst få bildkonstnärer som jag kom i kontakt med i arkitektur sammanhang, som kunde obehindrat förnimma en arkitektur idé rumsligt, inifrån. När jag rådfrågade honom på sina besök hos mig om något i det arbete jag då brottades med ville han hellre se plan och sektionsskisser. Den föreställda yttre gestalten som formuttryck visade han inte nämnvärt intresse för. Han var ju också författare, tillsammans med bl.a. skulptören Hadi Bara och arkitekten Tarık Çarım, till manifestet ”Group Espace”, 1955, som programförklaring till en integrering av konst, arkitektur och urbanism.

Jag tycker Ilhan är konsekvent när han hävdar att ”hans skulpturer är början av någonting” och placerar Rodin, Brancusi och Giacometti främst bland sina favoriter.

Detta stämmer så vä, när man betraktar Rodins hästar med utelämnade kroppspartier, eller Giacomettis i flera lager omarbetade porträtt teckningar som tycks aldrig vilja vara färdiga. Eller också ständigt förändras, likt personen i modell som aldrig är den han just varit.

Arkitektur också, är början till någonting, eftersom dess avsikt är att inrymma mänskligt liv som ständigt genomgår förändringar.

Vårt förhållande till arbetet. Picasso, liksom flera andra konstnärer, sagt att han börjar måla en tavla genom att lägga penseln måfå på duken. Ilhan säger stort sett detsamma. Varför i all världen börjar dessa människor att måla eller skulptera utan att ha någon som helst föreställning om vad det är de vill uppnå?

Det är snarare den sanna glädjen i själva arbetet, att möta nya utmaningar, att upptäcka och lösa nya problem, att kort sagt själv utvecklas, som är den lekande, kreativa, nyfikna och utvecklings strävande människans navelsträng, som binder henne till konsten, till livet.

Det är kanske till och med så att den självaste skapande akten som är sannare än det som skapas.

Paolo Pasolini frågar retoriskt: ”Varför skapa ett mästerverk, när man så underbart kan drömma om det.” Efter en mödosam skapande process är det inte sällan man brukar känna något slags missmod, eller besvikelse över slutresultatet eller snabbt avlägsnar man sig från det. Detta för att föreställningarna, drömmarna man har under arbetets gång, inrymmer hela universums möjligheter på ett ogripbart sätt, medan slutresultatet utesluter allt som saknas, definitivt. Slut produkten blir sällan bättre än den som man i vaga föreställningar hållit levande enda från början, som drivkraften för arbetet.

Det är förmodligen just genom denna insikt om drömmarna, föreställningarna och inte minst njutningen i den själva skapande akten, som man är benägen om att se konstverket som en början till något.

Denna början till någonting, likväl i Ilhans skulpturer som i arkitekturen, har inte något slut, och egentligen är fortsättning av något som börjat långt tillbaka i tiden och ständigt pågår. Inte enbart energin som går i omlopp i det långa kretsloppet, utan även tankarna och idéerna.

Idéerna i konsten liksom i arkitekturen, hör till en utvecklingsprocess som flyter oavbrutet som en älv, allt förflutet ligger framför det som kommer efter. Historien har vi inte bakom, som modernismen hävdar, utan framför oss.

Vi, båda Ilhan och jag var utbildade i modernismens tid, men vi båda var väl i insikt med historiens ständiga närvaro.

Med ungefär denna inställning och värderingar utförde vi en del gemensamma arbeten.

Under tidigare nämnda omständigheter var givetvis dessa försök i mycket hög grad initierade av existentiella behov och bör som jag tidigare också sade, uppfattas som ett mellanspel i Ilhan Komans utveckling.

BILDER

1- Förslag till vattentorn 1968-69?. Avsikten var att komma ifrån den vanliga svampformen.

Tornet snarare med sina tätt placerade och nedåt avsmalnande pelare i periferin ge en association till kärl med rinnande vatten. En uttrycksfull men föga ekonomisk gestaltnings idé som inte drog till sig någon uppmärksamhet.

2- Stortorget i Örebro 1970 härstammar från en period då tankar om konstens universella språk sysselsatte oss båda två. Vi var överens om att vid utsmyckning av offentliga platser skulle man ta hänsyn till offentligheten. Den skulpturala utsmyckningen borde förmedla något utöver sin egen gestaltmässiga förträfflighet. Vårt tävlingsförslag ”Från Leonardo till…” som det hette då, belönades tillsammans med ett tiotal andra förslag med ett första pris men utsågs inte till utförande med juryns motivering att storleken på skulpturen var tveksam, trots att vi i förslaget tydligt klargjorde att storleken skulle bestämmas efter noggranna studier på platsen. Vi kände oss närmast kränkta av detta juryns utlåtande och bestämde oss för att tillverka skulpturen själva, så stor som våra privata tillgångar tillät. Då blev den tyvärr inte större än vad den är idag, 3,5 m..

Figurerna skars med svetslåga industriellt, ur stora stålplåtar efter mallar i full skala, för att återge dem med nödvändig stringens. En teknik som Ilhan senare använde i arbeten med skulpturgrupperna i Fisksätra centrum och Medelhavet här i Istanbul.

3- Förslag till utsmyckning av Kulturcentrum i Täby 1974. På grund av tidsbrist, då vi höll på med andra saker, blev detta förslag tämligen hastigt genomfört. Förslaget som prisbelönades,

byggde på ett geometrisk element, som genom variationer inom sin egen geometri beskrev kubens olika transformationer, som en kommentar till alldeles intill belägna Täbykyrkans nära på kubiska gestalt.

4- Torget i Simrishamn. Vi lämnade in två förslag. Båda förslagen utgick från idén att den till torget hörande, men sedan länge avlägsnade, gamla pumpen skulle återställas alternativt ersättas, beroende på gamla pumpens tillstånd. Inget av förslagen uppmärksammades. Lånt senare läste jag i en lokal tidning att kommunen gick ifrån tävlingsresultatet och bestämde att flytta den gamla pumpen åter till sin plats på torget.

5- Stockholms tunnelbana 1978. Ilhan hade tagit upp tävlingen som uppgift för eleverna på

skolan han undervisade. Jag blev inkopplad i egenskap av arkitekt för att vägleda eleverna i modellbyggnads teknik samt framställning av presentationsritningar. Parallell med elevernas arbete gjorde vi också ett eget förslag enligt vilket det urgrävda bergrummet var tänkt att inrymma fragment av antika skulpturer. Förslaget blev inte uppmärksammat men jag än idag tycker att det har en hel del förtjänster.

6- Perugia 1971. Slutligen vill jag berätta om minnen från ett arkitektur projekt. När jag bestämde mig för att sluta arbeta på arkitektkontor våren 1971 satt jag följande sommar hemma och arbetade med en internationell arkitekttävlan om ett stort kulturcentrum i Perugia, i Italien. Uppgiften var givetvis övermäktig en ensam man som mer eller mindre arbetade vid köksbordet. Dagen före inlämningen visade jag mina skisser för Ilhan. Han blev glad, minns jag så väl, av det han såg och hörde mig berätta, och erbjöd sig att försöka göra en modell över kvällen, trots att jag visste att han avskydde att göra modeller. Tidigt efterföljande morgon kom han med denna modellkuliss. Han hade suttit uppe hela natten och hunnit göra ena sidan av modellen.

Projektet hade naturligtvis i det stora internationella sammanhanget en bristfällig presentation. Modellen hade, tragiskt nog, blivit illa åtgången under postgången. Förslaget mottogs ändå mycket positivt av italienarna och belönades med juryns speciella pris. Hade senare i den italienska arkitekturdebatten då uppmärksammats som ett försök till en historiserande arkitektur.

Den här modellen står för en, någon slags syntes, någon slags destillering av allt det Ilhan och jag varit måna om i vår gemensamma strävan. Här har vi ”det början” utan slut, med båda historien och framtiden närvarande. Den betyder mycket för mig.